Min arbetsplats

Fredrik Kärrholm

Etikett: rättsväsendet

Fartblind kritik

Skriver i dag på ledarplats i Norrbottens-Kuriren, om något som fler än norrlänningarna borde läsa.

Vem vill då vara polis?

En liten påminnelse om trasiga fönster

Numera har jag den stora äran att med jämna mellanrum bli publicerad på ledarplats i moderata landsortstidningar. I dag skriver jag i Västerviks tidning om något särskilt viktigt, som fler än den småländska stadens lyckliga invånare borde läsa:

Om en professor som hette James Q. Wilson – och en teori med stor betydelse.

Jerzy hjälper knappast Malmö

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, skriver i dag i SvD att det kan förutses att brottsligheten blir hög i områden präglade av fattigdom och arbetslöshet. De relativt sämre möjligheterna att nå materiell och sociala framgång leder till frustration och fungerar som drivkraft för att begå brott. Det är helt riktigt, men resonemanget är ofullständigt.

Varför begår en ung människa brott, samtidigt som tio andra inte gör det, trots samma omständigheter? Det finns naturligtvis många faktorer, men jag är tämligen övertygad om att moral och attityder inte sällan är avgörande. Det förklarar även varför vissa människor som lever under gynnsamma omständigheter ändå begår brott.

Det krävs mer än polisens insatser för att reducera brottsligheten, är Jerzys huvudtes. Också det är helt riktigt, naturligtvis. Men några konkreta förslag bemödar sig inte professorn med att presentera.

Jerzy använder Chicago och det tidiga 1900-talet för att förklara brottslighetens orsaker. Samma stad och tidsperiod ger dock även kunskap i hur brottslighet kan bekämpas. Exempelvis:

  • Stör ut ledarskapet för kriminella organisationer. Al Capone dömdes för skattebrott till 11 års fängelse, utan möjlighet till kontakt med underhuggare. Ingen permission, inga besök, inga telefonsamtal. Jämför med Denho Acar som närmast obehindrat kunde styra sin verksamhet i Sverige från både fängelset.
  • Förhindra nyrekrytering genom att motarbeta dålig moral. J. Edgar Hoover reste till Hollywood för att fler filmer skulle förmedla goda värden och förebilder. Brottslingar hängdes av polisen ut i media som “public enemys” och förnedrades. I Sverige fick häromveckan Anna Odell skattepengar i form av filmstöd för att skildra “gruppdynamik och hierarkier”. I stället behövs kanske fler och tydligare budskap om rätt och fel – gott och ont – från både kultursektorn, skolan och polisen.

Dessa och andra lösningar behöver diskuteras. Fritidsgårdar i all ära. Gärna högre straff för vapenbrott. Men den offentliga debatten är alldeles för smal. Och Jerzy bidrar knappast till en breddning.

Hellre dumsnäll än effektiv?

Aftonbladet skriver om “Sveriges otryggaste gator”, som återfinns i Malmö. Där hotar och styr numera kriminella gäng, och sätter skräck i hederliga medborgare. Att samhällets goda krafter förlorar kontrollen på detta sätt är dessvärre inget unikt.

Lyckligtvis finns beprövade lösningar: Fler poliser och nolltolerans har bevisligen fungerat effektivt; New York är ett uttjatat men tydligt exempel.

Malmöpolisen tycks också vara på rätt spår, trots pladder om att “skapa en dialog” med “ungdomarna” (som i själva verket är vuxna män i 20-årsåldern). I artikeln beskrivs en förhöjd polisnärvaro och låg acceptans. Det är bra, men för att komma till rätta med problemet behövs en fullständig implementering av Broken windows-teorin med den så kallade New York-modellen. Polisarbetet ska utgå från empiri och vara evidensbaserat.

Motstånd mot detta är – nästan alltid – ett utslag av en känslomässig tycka-synd-om-mentalitet, som bottnar i en socialistisk människosyn: en tro på att människan till sin natur är god (snarare än rationell) och därför inte bör belastas för gärningar som främst är en konsekvens av olyckliga omständigheter.

Det är således ingen slump att New Yorks f.d. borgmästare Rudolph Giuliani, som drev på det effektiva polisarbetet, var höger. Lika lite att de ivrigaste motståndarna mot “hårda tag” (läs effektiv brottsbekämpning) på hemmaplan är vänster.

Tidigare inlägg om nyttan med fler poliser.

DO kontaktar Rikspolisstyrelsen

I juni 2010 skrev jag på DN Debatt att det fanns anledning att misstänka att det skedde en könskvotering vid antagningen till Polishögskolan. Med anledning av detta intervjuade SVT Rapport den t.f. rikspolischefen som medgav att det faktiskt förekom en positiv särbehandling, men förnekade kvotering.

Bollen plockades sedan upp av riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz (M) i början av 2011. Med en artikel i Aftonbladet avkrävdes Rikspolisstyrelsen besked om särbehandling fortfarande sker vid antagningen. Och ja, det gjorde det, medgavs i Ekot. Rosencrantz utvecklade kritiken på Newsmill.

I maj i år engagerade sig även Centrum för rättvisa. Ett omfattande underlag lämnades till DO, för att påvisa att olaglig diskriminering hade förekommit vid antagningen till Polishögskolan.

Men besked dröjde. För länge tyckte Centrum för rättvisa, som uppmanade personer som sökt till Polishögskolan att själva begära en granskning. Totalt skrev därför över 130 män till DO.

Så till sist, efter fyra månaders betänketid, har nu DO bestämt sig för att inte inleda en en granskning, på grund av att bestämmelserna i diskrimineringslagen inte anses omfatta Polishögskolan. Dock ska en “dialog” inledas med Rikspolisstyrelsen för att diskutera vilka kriterier som används vid uttagningen.

Förhoppningsvis kan det leda till något bra. Fortsättning följer.

Okej att avrätta poliser?

Nedan är några skärmdumpar från musikvideon till låten “Fuck Polisen”, av och med den svenska rapparen Adoo, eller Alsad Kozar som han egentligen heter.

Bilderna talar för sig själva.

Rånarluvor

Bil som satts i brand

Stenkastning

Polis med pistolmynning mot pannan

Till klippet där en kidnappad och rädd polis blir avrättad sjunger Alsad:

masken är på
så låt mig förklara för horungen hur det kommer gå

en polis i min ort har fan ingen chans

och inget skitsnack, ett ekande skott som just klickats

Vidare följer bland annat dessa textrader:

fuck dom här
ey jag svär
ingen fuckar med oss mera
låt stenarna få lära dom

här lägg värdesakerna i korgen
så om jag åker fast ska dina cash stå för borgen

Alsad sjunger även om polisbrutalitet och trakasserier, och tyvärr förekommer sådant. Låten uppges också vara skriven som en reaktion på fallet Johan Liljeqvist, som dog efter ett ingripande av polisen i Göteborg 2008. (Förvisso åtalades ingen polis, men internutredningen och åklagarens beslut kritiserades i en granskning av Ekot.)

Enskilda övergrepp gör dock inte hatbudskap mot landets demokratiska rättsväsende moraliskt försvarbart. Än mindre uppmaningar att begå rån.

Musikvideon har nu setts över 80 000 gånger på YouTube. Det förbättrar knappast situationen ute i de allt mer oroliga förorterna.

Med en debattartikel i SvD klargör samtidigt polisens sektion mot gängkriminalitet (SGI) i Stockholm att hela samhället måste ta ansvar i kampen mot de kriminella krafterna. Detta ansvar bör rimligen tas även av artister och kommersiella företag.

Att förvänta sig något av amerikanska YouTube eller Alsad själv vore tämligen naivt, men svenskägda Spotify skulle faktiskt kunna låta bli att sprida låten.

Obegriplig forskning – för somliga

Leder fler poliser till minskad brottslighet? Det frågan undersöks i studien “Panic on the Streets of London”, nyligen publicerad i American Economic Review.

För att minska allmänhetens otrygghet efter terrorattentaten i London 2005 omplacerades många poliser i yttre tjänst, från stadens förorter till de mer centrala delarna. Plötsligt fanns det alltså betydligt fler poliser i Londons innerstad jämfört med tidigare. Och vad hände?

During this time, crime fell significantly in central relative to outer London.

Well, good morning Captain Obvious!

Men det tål ändå att påpekas. Många inflytelserika kriminologer i Sverige har för vana att hävda annat. Själv har jag för vana att hävda att dessa kriminologer har fel.

Men viktigt är naturligtvis också hur polisen arbetar. Särskilt läsvärt gällande detta är – bland mycket annat – en rapport till den amerikanska kongressen från 1997: “Preventing Crime: What Works, What Doesn’t, What’s Promising”.

Fair and balanced

Då var det dags igen för medias gullande med våldsbejakande politiska extremister på vänsterkanten. Utan kritiska frågor ges Emma Gabrielsson brett utrymme i Dagens Nyheter för sina snyfthistorier om Göteborgskravallerna.

Under ett sympatiskt fotografi berättar Emma att hon under upploppet blev slagen rakt i ansiket av en polis och fick då näsan krossad. Något som också – naturligtvis – skedde helt oprovocerat.

Yeah right.

I slutet av artikeln framgår sedan att hennes syfte med att vara på platsen var att med våld stoppa det pågående demokratiska mötet. Hon berättar slutligen att erfarenheten har gjort att hon nu tar sin “kamp” (mot demokratin får antas) på större allvar.

Hur och varför denna kamp bedrivs frågade dock inte den intervjuande journalisten Göran Sjögren. Men de hade säkert en trevlig fika någonstans på Söder.

En stilla tanke

Regeringen har utsett Maria Ferm (Mp) och Roger Haddad (Fp) till nya ledamöter av Rikspolisstyrelsen. Förvisso kritiska och absolut analytiska personer, men hade det inte varit bättre med några som faktiskt kan något om polisen?

Lika riktigt 49 år senare

Varje erfaren polis, åklagare och domare är alltför bekant med delgivningsproblematiken som innebär att kriminella undslipper åtal och rättegång, genom att helt enkelt undvika den för rättsväsendet krångliga delgivningen. I april träder dock nya bestämmelser i kraft för att förenkla delgivningsförfarandet. Mycket bra, men för sent och otillräckligt.

Av en händelse snubblade jag över ett riksdagsprotokoll från den 21 november 1962 angående den då föreslagna brottsbalken. Det är tydligt att skepticismen mot delgivningsreglerna är långt ifrån nya. För Högerpartiets räkning framförde en viss herr Arvidsson redan för drygt 50 år sedan en mycket framsynt kritik:

Jag vill understryka att det ju innebär att en person /…/ genom att förhala tidpunkten för delgivning av åtalet kan undandraga sig straff för ett brott som han gjort sig skyld till. För min del anser jag detta vara en mycket allvarlig sak, i synnerhet som den ene samhällsmedborgaren kanske bättre känner till möjligheten att genom kryphål komma undan än den andre gör. Jag finner såväl nu gällande ordning som den föreslagna vara stötande. Jag anser det i högsta grad vara påkallat, att det föreligger ett rättsmedel mot den misstänktes möjligheter att komma undan.