Sverigedemokraterna är ett inkompetent och vänsterorienterat parti, med tydliga reaktionära inslag. Därtill kan det med rätta betecknas som främlingsfientligt. Det framstod som än mer tydligt häromdagen, efter ett riksdagsseminarium med Mark Prisk, Minister of State for Business and Enterprise i Storbritanniens regering.

Prisk berättade om ”Urban Entrerprise Zones”, som innebär skattelättnader för att stimulera företagsamhet i områden med omfattande utanförskap. Totalt har Storbritannien nu 21 sådana zoner, bland annat i Leeds, Liverpool och Sheffield. I Sverige pågår samtidigt en utredning om en motsvarighet med så kallade nystartszoner.

Den grundläggande tanken är att avgränsningen ska vara geografisk och avgöras av sysselsättningsgraden. Trots att detta är mycket tydligt; att avgränsningen motiveras av ekonomiska och sociala skäl, har Jimmie Åkesson kritiserat zonerna för att vara “etniskt diskriminerande”. Dessutom antar Åkesson att de är ineffektiva.

Det bekräftar partiets klena tilltro till marknadsliberalism, men framför allt avslöjar det att partiets främsta drivkraft inte är ett sammanhållet Sverige. Hade det varit så skulle stödet för nystartzoner vara självklart.

Det var ett invecklat maktmygel som gjorde Håkan Juholt till partiledare. Även om han i slutändan – trots allt – godkändes av den socialdemokratiska kongressen, som i teorin ska representera medlemmarna.

De socialdemokratiska medlemmarna (cirka 105 000) utgör 1,5 procent av alla röstberättigade svenskar (7,1 miljoner). I bästa fall skulle alltså dessa ynka 1,5 procent kunna avgöra vem de resterande 98,5 procenten (!) får nöja sig med som valbar motkandidat – i praktiken enda motkandidat – till Reinfeldt 2014. Det är ett drömscenario. Nu blir det i stället en liten grupp toppolitiker, i Socialdemokraternas partistyrelse, som helt på egen hand utser vem svenska folket får som alternativ i kommande riksdagsval.

Det föreligger ett uppenbart demokratiskt problem. Förvisso är det en konsekvens av parlamentarismens presidentialisering, men inte desto mindre är det de facto ett problem.

De öppna primärvalen på andra sidan Atlanten måste i jämförelse framstå som lockande för alla – förutom sossebroilers som är duktiga på att mygla.

1943 fick varje svenskt hushåll hemskickat den lilla broschyren Om kriget kommer, med anvisningar till alla medborgare i händelse av krig. Skriften trycktes sedan, med reviderade upplagor, ända fram till 1987. Den är i dag ett fascinerande historiskt dokumentet, som vittnar om en tid då Sverige var ett av världens mest militäriserade länder. Ett Sverige som kunde mobilisera över 2 miljoner man till totalförsvaret och evakuera varje stad i riket.

Ladda ner och läs 1961 års upplaga här.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt.

Det finns ingen anledning att jubla över Juholts avgång. Han fick rollen som inkompetent lustigkurre i medias dramaturgi, och hade därmed varit en minst lika bra valarbetare för Alliansen 2014 som Mona Sahlin var 2010. Juholts efterträdare kan däremot få rollen som den progressiva frälsaren.

Trots att socialdemokratin som rörelse är i kris visar alla opinionsundersökningar med besvärande tydlighet att läget är jämnt mellan vad som de facto är vänster- och högersidan i svensk politik. Och samtidigt fortsätter KD att fumligt balansera på spärren och gör läget än mer osäkert för Alliansen.

Socialdemokraterna kommer knappast åstadkomma något mirakel, men kan mycket väl upprepa vad det danska systerpartiet åstadkom i fjol. Socialisterna på andra sidan Öresund gjorde då sitt sämsta val på 108 år, med bara 24,8 procent av rösterna. Ändå vann de regeringsmakten.

Det är inte osannolikt att samma sak händer i Sverige 2014. I synnerhet inte med tanke på att den negativa parlamentarismen med grundlagsändringen ersatts av den positiva varianten.

Respekt för privat egendom samt strävan efter en hel och ren stad – det är nazism, enligt Tomas Rudin, oppositionsborgarråd för Socialdemokraterna i Stockholm.

Den moderata politiken “luktar brunt och unket” skriver han på sin blogg. En retorik som annars brukar vara reservad Afa och övrig extremvänster. Om något är unket, är det just det sällskapet.

I DN Kultur skriver författaren Bengt Ohlsson en synnerligen läsvärd artikel om varför kultursfären är vänster. Och berättar samtidigt öppenhjärtigt om sitt uppbrott med denna slentrianmässiga rödhet.

Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total. Jag är fostrad i den, uppvuxen i den… Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar.

Men den tar inte slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Man rör sig lätt och befriat utan paranojan, hyckleriet och misslyntheten. Man kan tro sina medmänniskor om gott – till och med makten, för den består också av medmänni­skor.

Läs hela!

Slussen är fallfärdig och behöver byggas om. Inget tvivel om den saken. Huruvida det aktuella förslaget är bra eller ej vet jag dock inte – och jag bryr mig knappt. Dels för att jag bor i Sundbyberg, dels för att det omöjligen kan bli värre än det redan är.

Men naturligtvis vore det trevligt om det faktiskt blir riktigt bra, med tanke på det som Stockholm utsatts för sedan 1950-talet. Något som närmast kan liknas vid en sadistisk misshandel.

Då-och-nu-bilderna nedan visar byggnader som politikerna (läs Socialdemokraterna) med sprudlande skadeglädje rev under 1950-, 60- och 70-talen, samt den själlösa konservburksarkitektur om uppfördes i stället.

Hantverkargatan

Malmskillnadsgatan

Jacobsgatan

Mäster Samuelsgatan

Hamngatan

Hamngatan 2

Hamngatan 3

Stureplan

Riksdagshuset (som dock inte ingick i den så kallade Norrmalmsregleringen)

Vattugatan

Skyldiga till detta är socialisterna, inklusive socialisterna som kallade sig något annat. I alla partier. Men mest skyldig är hjärnan bakom “saneringen”: det socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr.

På bilden nedan sammanträder Stadskollegiet hösten 1953. Hjalmar Mehr är den lilla ynkliga mannen i mitten, till vänster om den inte fullt lika ynkliga ordföranden Yngve Larsson. (På Hjalmars meritlista finns för övrigt också ordförandeskap i utredningen om löntagarfonderna samt en biroll som utpekad sexköpare och säkerhetsrisk i Geijeraffären. En god socialdemokrat, således.)

Men ibland säger ord mer än bilder. Jan Olof Olsson turistanekdot i Stockholmsluft från 1974 utgör ett sådant undantag:

En okunnig amerikansk turist
lär i sommar ha frågat
om det var ryssar eller tyskar
som haft sönder Stockholm.
Han bör ha kunnat få det stolta svaret
att det har vi gjort alldeles själva.

Tack Hjalmar!

(Bilder från Wikipedia.)

Johan Ingerö skriver i SvD om det som också uppmärksammats av Pär Ström och Johan Lundberg, att vetenskapsrådet i Norge beslutat att frysa alla pengar till genusforskning. Beslutet har kommit efter den omdebatterade dokumentärserien Hjernevask (hjärntvätt) som sändes i NRK i fjol.

Samtidigit fortsätter miljonerna att strömma in i genusforskningen i Sverige. Nyligen beviljade det svenska Vetenskapsrådet ytterligare 67 miljoner.

Se dokumentären via YouTube:

Centrum för rättvisa har nu stämt Rikspolisstyrelsen för olaga diskriminering i samband med antagningen till polisutbildningen. Måhända är det början på slutet av den historia jag själv varit del i genom utspelet på DN Debatt i fjol.

“Vi är angelägna om att vi ska ha en så tydlig process som möjligt” kommenterar HR-direktören Elisabeth Bjar. Men den positiva särbehandlingen av kvinnor vid lika meriter, ett förfaringssätt som erkänts i media, finns det ingen information om på polisens rekryteringssida. Tycker Bjar att det är tydligt?

Är det som Centrum för rättvisa hävdar, att det finns särskilda kvoter för kvinnor och personer med utländsk bakgrund, är det mycket allvarligt. Genom domstolsprövningen kan frågetecknen förhoppningsvis rätas ut.

En mor uppfostrar sin dotter genusneutralt, trots att modern känner “ett inre motstånd mot detta”. När dottern är 3 år börjar modern bli orolig. Dottern är förvirrad kring sin egen identitet och har svårt att skilja på pojkar och flickor i allmänhet. Modern skriver därför till “Insidans experter” på DN för att fråga om dotterns förvirring är normal eller inte.

Tidningspsykologens råd: Söka hjälp och undersök “om din dotter börjar lida av det här”.

Det framstår som något märkligt att föräldrar överhuvudtaget använder sina barn som försökskaniner för denna nya form av uppfostran, enbart baserad på oprövade akademiska teorier.

Kanske blir dessa barn den nya människan; friare, mer vålmående och med fantastisk självkänsla. Eller så lider de skada och riskerar psyskisk ohälsa.

Det enda som är säkert är att ingen vet. Ännu.