Min arbetsplats

Fredrik Kärrholm

På återhörande

Efter ett par års bloggande, med tiden allt mer sporadiskt, är skrivandet här nu avslutat. Kanske återkommer jag i framtiden. Till dess återfinns jag på Twitter. Med ojämna mellanrum kan jag också komma att läsas som kolumnist i Svenska Dagbladet (op-ed).

Thanks for the fish.

Klar som ledarskribent

I skrivande stund avrundas den sista dagen som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Vid sidan av rättsväsendet har försvaret och säkerhetspolitiken tillägnats mycket uppmärksamhet.

Att döma av reaktioner från läsarna tycks många vara bekymrade över Sveriges försvarsförmåga. Å andra sidan finns det samtidigt många som tycker frågan är oviktig; en inställning som verkar bero på föreställningen om att risken för väpnat angrepp mot Sverige är minimal och att Sverige i sådant fall ändå skulle stå chanslöst.

Det förra avslöjar en genant okunskap om utrikes- och säkerhetspolitik. Risken för invasionskrig är liten, men desto större är risken för militära maktdemonstrationer i kombination med politiska påtryckningar. Utan ett tillräckligt försvar blir Sveriges självständighet direkt beroende av Rysslands välvilja. Och Ryssland uppvisar dessvärre få tecken på en sådan välvilja.

Det senare påvisar en oförståelse för två saker. Dels att ett starkt försvar kan avskräcka även en överlägsen angripare, helt enkelt på grund av att motståndaren innan ett angrepp inleds kan förväntas göra en rationell cost-benefit-analysis. Dels att Lissabonsfördragets solidaritetsförklaring gör gällande att andra ska hjälpa oss, men bara under förutsättningen att vi har en egen militär förmåga att också själva hjälpa andra.

Något som tål att upprepas.

Bra grejer

The Economist har numera en stadigt växande uppsjö av korta och informativa filmklipp. Sevärt.

www.economist.com/multimedia

När allt har blivit politik

För ett tag sedan föreslog Vänsterpartiet i Sörmland att landstingsanställda män skulle tvingas sitta när de besöker toaletten. Förutom renare golv är det bra för folkhälsan, var argumentet. Forskning visar att sittkissande minskar risken för prostataproblem.

Det absurda men högst allvarliga förslaget avslöjar en tidstypisk syn på politiken: bara man är demokratiskt vald är det rimligt att bestämma vad som helst.

Uppfattningen att allt kan och bör vara politik – även hur medborgarna kissar – är inte isolerad till stolliga vänsterpolitiker i mindre kommuner och landsting. Även på riksnivå, och över hela det politiska fältet, har en svår hybris fått fäste.

Ingen fråga tycks vara för liten för att politiseras.

Nej, statistik är inte rasism

Statistik och data om grupper är inte rasism, det är en förutsättning för att bekämpa rasism. Det skriver Nathan Shachar i en träffsäker replik till Johan Norberg i DN.

Samtidigt sätter han fingret på en onödig och skadlig konfliktyta inom högern:

Den artificiella och absurt uppförstorade skillnaden mellan den stygga borgerligheten och den snälla liberalismen för tankarna till marxist-leninistisk teologi.

Så kallad obligatorisk läsning.

Fem öre om polisen

Fler anmälda brott och en omfattande personalomsättning är två viktiga förklaring till varför andelen uppklarade brott inte förbättrats, trots fler poliser. Det framförde jag häromdagen i en huvudledare i SvD: ”Därför lyckas inte polisen hantera buset”. Men det är bara två av många förklaringar. Och utredningsverksamheten är bara en av polisens många uppgifter.

För den som är hejdlöst intresserad finns en bredare problembeskrivning (läs kvalificerade gissningar) på SvD:s ledarblogg.

En skrivande sommar

I torsdags gjorde jag premiär på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför Kriminalvården borde byta namn:

“Gärna vård, men först ett rättvist straff”

Och om ni inte får nog av mig på där, här och på Twitter, återfinns mina mina geniala tankar även på SvD:s ledarblogg.

En internets blindtarm

Det är oklart när det hände. Men plötsligt var de borta: De vettiga kommentarerna. De kloka och välformulerade tankarna i slutet av artiklar och inlägg som förde debatten framåt, med nya fakta, perspektiv och frågor.

Kvar finns nu nästan bara kommentarer som är mindre genomtänkta och illa formulerade. Kommentarer som sällan eller aldrig har tydlig och vettig koppling till artikelns huvudtes. Påfallande ofta med en främlingsfientlig ton.

Vad hände?

Kanske påverkade Twitter. I samma takt som Twitter-konton blev fler har vettiga artikelkommentarer blivit färre. Kanske uppstod en form av ond cirkel. I samma takt som brölande Sverigedemokrater tog plats tackade intellektian för sig och lämnade ett tomrum att fylla.

Internet utvecklas, som allt annat. Och kommentarsfälten tycks – i stort sett – ha blivit en menlös rest från förr. Och det här inlägget kan inte kommenteras.

Geggan av politisk samstämmighet

41 procent av alla journalister tycker Miljöpartiet är bästa parti. Inget problem, sägs det. Men hur hade det låtit om 41 procent stödde Sverigedemokraterna?

Erik Helmerson framför en vågad teori i DN:

Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning.

Spot on: Med kårandan i halsen.

#notsohumblebrag

Kul grej 1: Jag har köpt en underbar klassisk bibliotekslampa, som syns i min uppdaterade banner. (Tack Johan!) Kul grej 2: Jag gör just nu ett tillfälligt inhopp som ledarskribent för Smålandsposten. Den enda (!) tidningen i Sverige som försvarade FRA-lagen när det begav sig.

Och i dag skrev jag för tidningens cirka 90 000 läsare om varför upprördheten över datalagringsdirektivet är minst lika fånig:

Se upp, vargen kommer!