Min arbetsplats

Fredrik Kärrholm

På återhörande

Efter ett par års bloggande, med tiden allt mer sporadiskt, är skrivandet här nu avslutat. Kanske återupptar jag bloggskrivandet i framtiden. Till dess återfinns jag på Twitter. Med ojämna mellanrum kan jag också komma att läsas som kolumnist i Svenska Dagbladet (op-ed).

När allt har blivit politik

För ett tag sedan föreslog Vänsterpartiet i Sörmland att landstingsanställda män skulle tvingas sitta när de besöker toaletten. Förutom renare golv är det bra för folkhälsan, var argumentet. Forskning visar att sittkissande minskar risken för prostataproblem.

Det absurda men högst allvarliga förslaget avslöjar en tidstypisk syn på politiken: bara man är demokratiskt vald är det rimligt att bestämma vad som helst.

Uppfattningen att allt kan och bör vara politik – även hur medborgarna kissar – är inte isolerad till stolliga vänsterpolitiker i mindre kommuner och landsting. Även på riksnivå, och över hela det politiska fältet, har en svår hybris fått fäste.

Ingen fråga tycks vara för liten för att politiseras.

Nej, statistik är inte rasism

Statistik och data om grupper är inte rasism, det är en förutsättning för att bekämpa rasism. Det skriver Nathan Shachar i en träffsäker replik till Johan Norberg i DN.

Samtidigt sätter han fingret på en onödig och skadlig konfliktyta inom högern:

Den artificiella och absurt uppförstorade skillnaden mellan den stygga borgerligheten och den snälla liberalismen för tankarna till marxist-leninistisk teologi.

Så kallad obligatorisk läsning.

Fem öre om polisen

Fler anmälda brott och en omfattande personalomsättning är två viktiga förklaring till varför andelen uppklarade brott inte förbättrats, trots fler poliser. Det framförde jag häromdagen i en huvudledare i SvD: ”Därför lyckas inte polisen hantera buset”. Men det är bara två av många förklaringar. Och utredningsverksamheten är bara en av polisens många uppgifter.

För den som är hejdlöst intresserad finns en bredare problembeskrivning (läs kvalificerade gissningar) på SvD:s ledarblogg.

En skrivande sommar

I torsdags gjorde jag premiär på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför Kriminalvården borde byta namn:

“Gärna vård, men först ett rättvist straff”

Och om ni inte får nog av mig på där, här och på Twitter, återfinns mina tankar även på SvD:s ledarblogg.

Geggan av politisk samstämmighet

41 procent av alla journalister tycker Miljöpartiet är bästa parti. Inget problem, sägs det. Men hur hade det låtit om 41 procent stödde Sverigedemokraterna?

Erik Helmerson framför en vågad teori i DN:

Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning.

Spot on: Med kårandan i halsen.

#notsohumblebrag

Kul grej 1: Jag har köpt en underbar klassisk bibliotekslampa, som syns i min uppdaterade banner. (Tack Johan!) Kul grej 2: Jag gör just nu ett tillfälligt inhopp som ledarskribent för Smålandsposten. Den enda (!) tidningen i Sverige som försvarade FRA-lagen när det begav sig.

Och i dag skrev jag för tidningens cirka 90 000 läsare om varför upprördheten över datalagringsdirektivet är minst lika fånig:

Se upp, vargen kommer!

Skogen vi ärvde

Maciej Zaremba skriver om något som nog inte bör avfärdas som sedvanlig alarmism. Det infinner sig en känsla av allvar och gnagande obehag, som tangerar verklig oro: Den riktiga svenska skogen finns kanske snart inte kvar.

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Om skogen vi ärvde: Sveriges nya miljonprogram.

Fartblind kritik

Skriver i dag på ledarplats i Norrbottens-Kuriren, om något som fler än norrlänningarna borde läsa.

Vem vill då vara polis?

När euron plötsligt verkade helt okej

De nya sedlarna är  fruktansvärt dåliga. Sveriges tusenåriga historia reduceras till 1900-talet, och samhällslivet till bröd och skådespel. Visst, Dag Hammarskjöld (tusenlappen) var ingen simpel kulturkändis. Men han red knappast in Stockholm 1523 och räddade nationens självständighet.

Ansvarig? Ytterst bör det vara riksbankschefen Stefan Ingves, som inte drog i nödbromsen när “experter” från Moderna museet och Konstfack föreslogs till beredningsgruppen.

Nåväl, jag utkräver nu ingen offentlig harakiri av Ingves. Det går trots allt rätt bra att klara sig med Visa-kort och mynt.