41 procent av alla journalister tycker Miljöpartiet är bästa parti. Inget problem, sägs det. Men hur hade det låtit om 41 procent stödde Sverigedemokraterna?
Erik Helmerson presenterar en vågad teori i DN:
Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning.
Spot on: Med kårandan i halsen.
Kul grej 1: Jag har köpt en underbar klassisk bibliotekslampa, som syns i min uppdaterade banner. (Tack Johan!) Kul grej 2: Jag gör just nu ett tillfälligt inhopp som ledarskribent för Smålandsposten. Den enda (!) tidningen i Sverige som höll huvudet kallt och pallade stå upp för FRA-lagen.
Och i dag skrev jag för tidningens cirka 90 000 läsare om varför upprördheten över datalagringsdirektivet är minst lika fånig:
Maciej Zaremba skriver om något som nog inte bör avfärdas som sedvanlig alarmism. Det infinner sig en känsla av allvar och gnagande obehag, som tangerar verklig oro: Den riktiga svenska skogen finns kanske snart inte kvar.
Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.
Om skogen vi ärvde: Sveriges nya miljonprogram.
Skriver i dag på ledarplats i Norrbottens-Kuriren, om något som fler än norrlänningarna borde läsa.
De nya sedlarna är så fruktansvärt dåliga. Vår tusenåriga historia reduceras till 1900-talet, och samhällslivet till bröd och skådespel. Visst, Dag Hammarskjöld (tusenlappen) var ingen simpel kulturkändis. Men han red inte in Stockholm 1523 och räddade Sveriges självständighet.
Ansvarig? Ytterst bör det vara riksbankschefen, som inte drog i nödbromsen när “experter” från Moderna museet och Konstfack föreslogs till beredningsgruppen.
Men nåväl, jag utkräver nu ingen harakiri av Stefan Ingves. Man kan trots allt klara sig rätt långt med bara Visa-kort och mynt.
Så här ligget det till. Fram till pension kommer blogginlägg fortsatt att bara skrivas högst sporadiskt – som en mental pysventil när twittrandet och det betalda artikelskrivandet blir otillräckligt.
Alltså, ni (få) ständigt återkommande och trogna besökare: Get with the times, spara er tid och skaffa Twitter. Där skrivs mer intressant överhuvudtaget, och jag länkar alltid till mina geniala tankar så fort de dyker upp i bloggformat.
Naomi Klein i den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag:
Den privata sektorn är illa rustad att axla detta samhällsansvar… Klimathotet påkallar utan tvekan statlig handlingskraft på alla nivåer… Modern klimatpolicy lyfter framgångsrikt fram flera av vänsterns hjärtefrågor; omfördelning av resurser, högre skatter, mer statlig inblandning, reglering. Andra uttrycker sig än mer ogenerat: För vänstern är klimatförändring den perfekta ursäkten till att göra allt som de alltid har velat.
(Via Dick Erixon.)
Muf:s ordförande Erik Bengtzboe skräder inte med orden om datalagringsdirektivet, som riksdagen kommer rösta om under onsdagen. Det innebär, menar han, en “oproportionerlig inskränkning av vanliga människors privatliv”. Något som går “stick i stäv med rättsstatens principer”. Och inte nog med det: “Möjligheterna till källskydd, integritet och privatliv reduceras kraftigt vid ett genomförande.”
Fattas bara att hela demokratin kommer raseras i samma stund riksdagsledamöterna trycker på sina knappar.
Det hela fordrar lite perspektiv.
Förra veckan inleddes en rättegång mot en grupp män i Göteborg, misstänkta för att hållit kvinnor i fångenskap och tvingat dem till prostitution. Kvinnorna lurades till Sverige från Rumänien med löften om jobb, men blev i stället sexslavar.
Åklagarens bevis mot männen består bland annat av uppgifter om vem som ringt vem och när. Det är uppgifter som privata teleoperatörer självmant sparat, och som polis och åklagare med dagens regelverk har tillgång till.
Det är en fullt rimlig kränkning av männens integritet, på samma sätt som när polisen bryter sig in i männens hem för att söka igenom lådor och skåp i jakt på andra bevis. Bägge befogenheter är nödvändiga redskap för att utreda brott.
Redan i dag sparar alltså telefoni- och internetoperatörer data, och det sker i betydande omfattning. Datalagringsdirektivet innebär en tydligare reglering av detta. Informationen ska lagras i minst sex månader, men får inte heller lagras längre. Inte heller får det som sägs i telefonsamtal lagras, och inte vilka sidor som besöks på internet.
Syftet är inte att kartlägga människors liv i allmänhet eller någon “massövervakning”, som Erik Bengtzboe hävdar. Syftet är att kunna plocka fram specifik information om – och bara om – det behövs för att utreda eller förebygga brott. Som i fallet med de fångade och utnyttjade kvinnorna i Göteborg.
Det är således bara en bråkdel av lagrade uppgifter som kommer och kan begäras ut av polisen. Resten raderas efter sex månader, utan att ens operatören som lagrar uppgifterna har sett dem.
Det framstår som något märkligt att denna reglering behandlas som om det skulle innebära något banbrytande. Telefoni- och internetoperatörer lagrar redan data. Polisen har redan tillgång till denna. Och de flesta länder i EU har redan infört de nya reglerna.
Det stämmer inte som Bengtzboe skriver, att Tysklands författningsdomstol stoppat införanden av datalagringsdirektivet. Den tyska författningsdomstolen har underkänt den tyska lagens utformning, som den skrivits av Bundesregierung och stiftas av Bundestag. Direktivet som sådant är inte underkänt. (Här finns hela beslutet från den tyska författningsdomstolen.)
Naturligtvis är det inte fullständigt orimligt att vara av åsikten att datalagringsdirektivet är felaktigt. Men upprördheten är svårare att förstå. Måhända är det ett allmänt uppskruvat tonläge på internet som smittar av sig. Det är som bekant en liten grupp människor, högaktiva på internet, som främst driver motståndet i frågan.
Det är naturligtvis alltid av godo med politisk diskussion. I synnerhet när det handlar om rättsväsendet. Men lite mer sans skulle göra gott. Och det kan vara bra att spara på de största orden till dess de verkligen behövs.
Jag ska befria mig själv från de påtvingade och förtryckande normerna i form av det hårlösa skönhetsidealet. Således ska jag sluta klippa mig, sluta raka mig och sluta noppa ögonbrynen.
Skägg är frihet!
Skämt åsido: Det är beklagligt med respektlösheten och intoleransen på nätet. Naturligtvis är skönhetsfixeringen i samhället problematisk. Men ”Ta håret tillbaka!”-initiativet är knappast någon frihetsrörelse.
Och samtidigt som det är viktigt att respektera kvinnor som inte rakar sig under armarna, är det lika viktigt att respektera åsikten att hår är mindre attraktiv. En självklarhet som är pinsam att överhuvudtaget behöva påpeka.
Claes Andersson från Chalmers har skrivit en för ovanlighetens skull läsvärd artikel på Newsmill, om genus och postmodernismen:
I mycket korta drag kan man säga att postmodern teori härstammar från kontinental filosofi. Viktiga komponenter är existentialism, psykoanalys och marxism även om dessa blandats på olika sätt i olika strömningar och med flera ytterligare komponenter. /…/ Man ser samhället i termer av en kamp mellan oförenliga intressen och man anser inte att strukturer kan reformeras utan att de måste brytas upp och bytas ut.
De postmoderna tankegångarna dominerar inte bara på de humanistiska institutionerna på landets universitet och högskolor. Dess uppbärare har även ett tolkningsföreträde i stora delar av den offentliga politiska debatten i Sverige. Något som är djupt destruktivt – inte bara i jämställdhetsfrågan.
Det finns flera engelska böcker på ämnet, men det skulle verkligen behövas en svensk redogörelse i bokform. Till dess, läs Anderssons artikel.